Att förlora ett barn man aldrig träffat.
Allt känns så sjukt. Så verkligt och nära men ändå som om det här inte hänt mig. För sånt här händer inte en själv, sånt här läser man om och hör om. Man upplever inte något sånt här själv. Så tror man. Så trodde jag fram till för en vecka sen. För då fick jag uppleva något som jag önskar att ingen annan någonsin skulle behöva uppleva.
Torsdag kväll. Maten framdukad och hockeyfinal på tvn. En helt vanlig vardagskväll. Jag börjar känna att det gör ont i magen. Jag har hört om att barnet kan trycka på tarmarna så att det gör jätteont. Tänker att om det inte försvinner så ringer jag 1177 bara för att vara på den säkra sidan. Men det försvinner. Och kommer tillbaka och försvinner och kommer tillbaka. Värkar? Nej inte i vecka 22. Det är ju långt kvar tills vi ska få träffa vår lilla bebis. Lika bra att ringa 1177 i alla fall. In till förlossningen är svaret man får. Paniken ökar, det här får ju inte hända. Men ändå så tänker jag att det nog inte är någon fara. Jag pratar med barnet och säger att det är långt kvar tills vi ska ses och att ”den” måste lugna ner sig.
Inne på förlossningen görs ett ultraljud. Läkaren visar hur bebis hjärta slår. Jag blir lugn och ler av att se bebis i magen. Läkaren måste gå på ett akutärende och ska komma tillbaka för att göra en gyn undersökning. Jag går på toaletten. Blod. Sen blir allt svart en stund tills läkaren kommer igen. I gynstolen; ”det ser inte bra ut” och ”missfall” är allt jag hör innan det blir svart igen. Hon tar mig tillbaka till sängen och går därifrån.
Allt jag kan tänka är att jag inte kommer klara att föda ut mitt barn. Jag ber om kejsarsnitt men nekas. Jag vet ju att dom egentligen inte gör det men ändå kan jag inte med tanken att jag måste kämpa för att föda ut ett barn jag aldrig kommer få leva med. Att jag måste föda mitt barn som jag aldrig kommer få se växa upp.
Läkaren kommer tillbaka och frågar om jag vill kämpa för att behålla barnet. Självklart. Det enda jag kan göra för att eventuellt klara det här är att ligga i strikt sängläge med benen högt. Jag flyttas från förlossningen till gyn. Mamma och pappa är på väg. På gynavdelningen blir jag något lugnad när jag får höra att det ”bara” är ett hotande missfall. Så länge vattnet inte går så är det inte kört. Men går vattnet finns det inget man kan göra. Jag vet att jag egentligen är maktlös men tänker ändå gör allt, allt, allt för att få behålla mitt barn.
Det har slutat göra ont och jag blöder inte så mycket. Mamma och pappa ger hoppfulla kommentarer och när dom ska åka hem säger pappa ”Det här Majsing klarar du, det kommer gå bra..!” sen ska vi försöka sova. Den längsta natten i mitt liv. Paniken över att inte kunna röra sig. Att ligga på rygg med benen högt och inte få röra på sig.
På morgonen har jag så ont i ryggen att sköterskan säger att jag kan lägga mig på sidan en stund. Äntligen kan jag somna. Efter att ha sovit djupt en timma vaknar jag och har inte ont någonstans. Mamma ringer och jag berättar för henne att jag mår bra och att bebis mår bra. För jag känner hur bebis sparkar i magen och det gör mig lugn.
När vi lagt på behöver jag kissa. Då sätter allt igång igen. Kramper som gör så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen. Jag kämpar emot min kropp och försöker allt jag kan för att förhindra det jag vet håller på att hända. Sköterskan, världens bästa sköterska, sitter bredvid mig och försöker få mig att andas. Hon säger att jag inte ska kämpa emot min kropp. Till sist tar kroppen över och jag känner att det är över. Jag vet att det är över nu att det inte finns någon återvändo. Jag säger till sköterskan att det är dags nu. Jag håller Olof hårt i handen och ber honom att inte titta. Sköterskan ringer på hjälp och frågar om jag vill hålla barnet, om vi vill veta kön.
Det som händer sen kan jag inte beskriva i ord även om jag tror att jag aldrig kommer glömma hur det kändes. Krysta hör jag sköterskan säga och sen blir allt svart igen. Jag vet att jag fött ut mitt barn. Att barnet jag varit så lycklig över, som jag längtat efter långt innan jag blev gravid har tagit ifrån mig och det finns inget någon kan göra.
Det var bara ungefär en halvtimme sedan jag pratade med mamma och nu fick Olof ringa och säga vad som hänt. Mamma och pappa är på väg till sjukhuset, min bror också och jag ringer Andréa. Andréa åker från Helsingborg.
Sen vet jag inte vad som hände. På något vis kom vi hem till lägenheten. På något vis hade vi båda överlevt det här. Men hur ska man kunna leva med det? Andréa stannar hela helgen och det var det bästa som kunde hända. Hon såg till att hunden kom ut, att vi gick och la oss, att vi åt, att vi orkade leva.
I tisdags var vi hos kuratorn. Vi skulle bestämt om vi ville se barnet och om vi ville veta kön. Varken jag eller Olof kände att vi skulle klara att se barnet men vi ville veta om det var en pojke eller flicka. Vi hade pratat namn och varit överens länge om pojknamn men inte kommit på några tjejnamn. I tisdags fick vi veta varför. Det var för att det var en pojke jag hade i magen. En liten Ivar som skulle komma till oss i augusti men som vi nu aldrig kommer att träffa.
Jag vet inte hur man kan fortsätta leva efter en sån här sak. Jag förstår inte att livet går vidare precis som vanligt när inget är som vanligt. Jag vet bara att idag är den en vecka sen vi var med om det här och att vi fortfarande lever. På något sätt kommer vi fortsätta göra det.
Vi har inte fått några svar på varför det hände än.
Stegar in i vecka 16
Oj vad tiden springer iväg! Vi är redan en bra bit in i Mars och solen börjar sakta men säkert värma lite gött. Jag har ju inte skivit något sedan vi var på ultrljudet så jag måste bara få säga WOW! Vad häftigt det var att få se lill*n där inne. Helt vild och sparkade och for runt och själv märker man ingenting! Visserligen tror jag bara att h*n var ca 6 cm när vi var på ul men att ändå kunna se att det är en liten människa är ju fantastiskt!
Idag går jag in i v.16 och det mesta flyter på som vanligt, mår fortfarande illa lite nu och då, vissa dagar värre en andra. Idag mår jag inte alls toppen, mått illa och spytt på morgonen, ryggen bråkar och så har jag huvudvärk. Dessutom jobbar jag idag så jag kunde inte ens vara hemma och tycka synd om mig själv ;) men i eftermiddag blir det våfflor så då får jag väl trösta mig med dom och hoppas på att illamåendet gett med sig till dess!
Magen ändrar form lite från dag till dag, ibland har jag en liten gravidmage medan vissa dagar ser det bara ut som jag ätit lite för mycket! Längtar tills jag får en tydlig kula som man inte bara känner sig som en tjockis! Men nu borde det väl inte dröja så länge eller? Kanske dags att börja fota magen också så man lättare kan se skillander från vecka till vecka...
Bebis
Ledig helg
Bara 3 dagar kvar kvar till ultraljudet. Tycker det ska bli riktigt spännande att få se det lilla livet :) sen är det dags att göra det här så offentligt som det kommer bli, Facebook offentligt. Känns också kul för jag vet att det är många som inte har en aning som kanske blir lite överraskade :)
Nu har jag några lediga dagar framför mig med min karl så ska passa på att njuta! Börjar helgen med en riktigt god middag nu!
Tillbaka till vardagen
Nu är vi hemma från vår Londonresa och kastades tillbaka i vardagen igen. Blir ju dock en kort vecka, jobbar idag (fredag) och imorgon. London var kul att uppleva, så mycket att se och göra att man nästan blev stressad, men vi hann med både det ena och det andra. Lite sevärdigheter, muséum, musikal, massa mat och lite shopping. Skönt att komma iväg en sväng och göra något annat än allt man göra varenda dag :)
Födelsedag, barnmorska och London
Så nu är vi inne på sista dagen i Januari och jag går idag in i vecka 11 fick jag veta av barnmorskan när vi var där igår. Har äntligen fattat hur man räknar det där med veckor och dagar! Väldigt logiskt kan jag ju tycka nu när jag vet hur jag ska tänka :)
Besöket hos barnmorskan var inte så spännande annars. Fick svara på massa frågor och sådär och det kändes inte mer eller mindre att jag var gravid för att jag varit där, men det blir nog annat på ultraljudet när man får se det lilla livet!
I söndags fyllde jag år också och då berättade jag för mina syskon och morfar att vi ska ha bebis. Henning (min äldsta bror) sa inte så mycket och verkade inte särskillt överraskad när jag sa det till honom. Min andra bror hade jag tydligen inte behövt berätta det för, för han sa att redan visste det för att han hade tänkt på det för ett par dagar sen...
Även om det kanske är tidigt enligt vissa så har vi sagt att det är offentligt nu även om vi sagt att det inte är "facebook offentligt" än. Vi vill ju att alla som vi umgås med ska få veta det innan dom läser det på fejjan!
Det var allt för idag. Imorgon gasar vi upp till Täby och sen vidare till London för att fira Olofs pappa :) Det ska blir fantastiskt att få åka iväg!
V.9+4
Tiden går så sakta, men ändå fort? Eller i alla fall så känns det ibland som en evighet kvar på graviditeten och ibland får jag panik över allt som jag vill hinna göra innan. Det är nog bra tur att man får typ 40 veckor på sig att förbereda sig på vad som komma skall!
Vi måste köpa en ny bil, en stor bil så man får in hund, barnvagn, unge osv. (kan se framför mig vilket jävla projekt det kommer bli att åka någonstans!) Jag vill också gärna hinna flytta till något större så man har plats för en liten och allt som hör den till! I vår lilla lägenhet får vi knappt plats med våra saker, men det värsta är ändå att man inte kan ha barnvagnen i trapphuset så den måste man släpa upp i lägenheten, alternativt ner i källaren varje gång man ska in med den = ett jäkla ståhej som jag känner att jag inte orkar med! Dock är det ju inte heller bara att flytta, det är ju en liten detalj som kallas nytt boende som då måste fixas. Hyra? Köpa? Lägenhet? Hus? Var?
Mycket tankar i huvudet, fattar nog knappt vad vi står inför. Jag vet bara att jag är så jäkla lycklig över att jag och den jag älskar mest ska få ett barn tillsammans. Sen får allt liksom lösa sig, huvudsaken är att vi har varandra! ♥
Två små saker till.
1. Jag mår inte illa längre! Har inte gjort det varken tisdag, onsdag eller idag! Hoppas det håller i sig!!!
2. Nu vet jag vad man vinner om man gissat rätt på hur mycket jag kommer gå upp under graviditeten (på jobbet alltså).
Fredags lunch it is! Vi får se vem som vinner :)
Mamma mu
Idag har jag berättat för mina kära kollegor om vad som är på gång. Hade inte direkt planerat att berätta så tidigt, men med tanke på hur jag mår så var det svårt att dölja, speciellt när man jobbar så nära varandra som vi gör i butiken. Både Magnus och Mattias (som båda är pappor) blev jätteglada för vår skull och har redan slagit vad om hur mycket jag kommer gå upp i vikt under graviditeten. Det står uppskrivet i lunchrummet, Magnus gissar på 21kg, Mattias på 17kg och jag hoppas på max 15kg! Vi får väl se vem som vinner, vet dock inte vad man får om man har rätt!
Det känns otroligt skönt att dom vet om på jobbet, jag ska dock vänta några veckor innan jag berättar för vår Sverigechef. Magnus och Mattias tycker att mitt illamående är roligare än vad jag tycker och har frågat hela dagen "mamma mu, ska du gå och kräkas eller kan jag springa och kissa...". Kul att någon har kul åt att jag mår dåligt!
Nu ska jag minsann sova, så här länge har jag inte varit uppe på veckor (klockan är nu 22.26) haha :)
V.8+5
Jag har inte riktigt lärt mig och räkna veckor och dagar än, men om det stämmer som jag tror så är jag nu i v.8+5. Illamåendet blir bara värre och jag har fått vara hemma från jobbet. Trodde det kallades "morning sickness" och inte "all day and night sickness". Usch, vaknar till och med på nätterna av att jag mår illa. Igår var det helt galet, mådde jättedåligt hela dagen och spydde 5 gånger tror jag. Nu har jag precis vaknat och mår än så länge inte så illa att jag behövt göra något åt det. Är ledig idag och ska försöka åka ut till stallet en sväng. Det är jättevackert väder för en gång skull, solen lyser så det vore skönt om min kropp var okej med att gå utanför dörren en stund idag.
Har läst massa trådar på nätet om folk som mår illa och det verkar ju inte finnas något direkt att göra åt det. Enda trösten är att jag inte är själv om att må så här och att det verkar som att det försvinner någon gång runt v.12-v.14. Det är väl bara att härda ut. Jag vill ju njuta och tycka att det är mysigt att vara gravid men just nu är det ingen höjdare. Som tur är så vet jag ju att det är värt det även om det känns trist idag.
Illamående
Illamående är verkligen ett ord som kan sammanfatta senaste veckan. Illamående och trötthet. Har ätit åksjuketabletter för att minska illamåendet och det hjälper till viss del. Istället blir jag jättetrött av dom (som om att jag inte är trött ändå!) dessutom kan jag inte dricka kaffe, det går helt enkelt inte. Det känns som att dagarna nu går ut på att försöka klara av att jobba så man får åka hem och sova.
Förhoppningsvis avtar väl detta som för dom flesta runt v.12 (bara 4 veckor kvar i så fall). Ändå förstår jag inte hur det är tänkt att man ska klara att jobba när man mår såhär. Jag mår ju inte bara illa på morgonen, även om det då är som värst, utan det kommer ju lite när som under dagen. Har vid flertalet gånger varit nära att behöva springa ifrån möten i panik för att hinna till toaletten, men har som tur är klarat mig. Ännu svårare är det ju när det ska vara så jävla hemligt varför jag mår som jag gör.
Lite klagomål i dagens inlägg men jag vill också säga att jag är så himla tacksam för att jag har Olof som tar hand om allt hemma när jag är för trött för att röra mig och för att han ställer fram samarin och kex till mig varje morgon :)
2013
Nu har vi bytt år, till det år när jag ska bli mamma. Sjukt!
Nyårshelgen var fantastisk på alla vis. Dagen innan nyår kom Andréa, Jon och Melvin upp till oss. Redan innan jag gjort mitt graviditetstest så har jag skvallrat för Andréa om vad jag trodde var på gång så dom var dom första som fick veta något om att det faktiskt är bebis på gång. Dom hade med sig en så fin present upp också, ett sånt fint halsband med en bjällra på som ska ligga mot magen när den börjar växa sen.
Hemligheten är inte heller längre hemlig för mamma och pappa och inte heller för Olofs föräldrar. En så här stor hemlis kunde jag uppenbarligen inte gå runt att bära på utan att säga något till mamma och pappa. På nyårsafton åkte vi hem till dom så att dom fick träffa Melvin som dom inte träffat tidigare. Självklart blev det en massa barnsnack så fort vi kom innanför dörren och jag kunde inte låta bli att berätta att dom ska bli mormor och morfar i Augusti. Jag tror inte riktigt att dom fattade, men jag ska inte säga något för jag förstår nog inte riktigt själv heller än!
När mina föräldrar fått veta så tycker jag inte att det är mer än rätt att Olofs föräldrar också skulle få ta del av nyheten så senare på nyaftonskvällen ringde vi till dom och berättde också. Nu när blivande mormor, morfar, farmor och farfar vet om det så känner jag inte alls samma behov av att berätta att jag är gravid för alla jag träffar :) . Nu får jag lugna mig tills vi varit hos barnmorskan innan någon mer får veta.
Bjussar på en bild på min stiliga karl, så här fin var han på nyårsafton!
Tänk att vi ska ha en liten ♥
Blåser nytt liv i bloggen
Efter ett bloggen legat nere i närmare ett och ett halvt år är det dags att blåsa nytt liv i den. Bokstavligt talat. Anledningen till att jag valt att återuppta bloggen är för att jag känner att det nu faktiskt finns något jag gärna vill blogga om. I skrivande stund är det fortfarande hemligt även om jag vill berätta för alla. Ja, jag är alltså gravid! ♥
Jag tänkte att det kunde vara kul att börja skriva om det redan nu innan den blivit offentligt så man kan följa graviditeten från allra första början. Nu är det också alldeles i början, jag plussade för bara tre dagar sedan. Innan jul så insåg jag att min mens var sen, men jag har inte varit någon klocka så jag tänkte inte mer på det. Men när det dröjde ytterligare några dagar och inget hänt så började räkna exakt. 7 dagar sen var jag dagen före julafton. Då tänkte jag vänta julhelgen ut. Jag tyckte mig känna av vissa tecken på graviditet, bland annat bödde jag näsblod flera gånger under julen och kunde snabbt googla fram att det var ett vanligt tecken.
På annandagen hade mensen fortfarande inte kommit och jag och Olof var överens om att det kanske var läge att köpa ett graviditetstest Istälet för att gå och gissa. Köpte ett på vägen hem från mamma och pappa och vi han knappt innanför dörren innan jag rivit upp testet och sen dröjde 3 låååååååånga minuter innan vi vände upp testet och såg ett plus.
Så nu är det bara att vänta. Den 30 januari har vi tid hos barnmorskan, det känns som en evighet! Enligt den säkra källan internet så är jag nu i v.5 + 2 och beräknad födsel är den 28 augusti. Vi får väl se vad barnmorskan säger om den saken!
AVSLUT
Efter 3 år med bloggen känner jag att det får räcka. Skrivlusten har tagit slut, det är dags att lägga ner och låta bloggen bli ett litet minne, en tidskapsel.
HELGEN
Det har varit lite dåligt med uppdatering här men jag kör en sammanfattning av helgen som varit. Fredagen var lugn och skön, slappade i soffan med älskling och sen packade vi en fikakorg och åkte iväg för att fiska lite, fick typ inget men det var himla mysigt ändå. I lördags velade jag fram och tillbaka hela dagen om huruvida jag skulle ut på kvällen eller inte. Det slutade med att jag gick ut i alla fall och hade en himla trevlig kväll :) igår så åkte jag till Åtvidaberg med Olof och några kompisar för att fika och lyssna på Nina och Jonas som sjöng och spelade på fiket där vi var. Efter det packade vi in fiskespöna i bilen igen och gasade till Borensberg för att dra ut med en flotte på sjön och fiska och käka lite. Helt perfekt helg, men nu är det måndag igen. Städ- och tvättdag.
ONSDAG SJÄTTE JULI
Lite bilder från när vi var och fiskade igår, inte mycket till fångst, men fint väder och bästa sällskapet så jag klagar inte :) Idag har jag träffat min älskade Tessan på stan för en lång fika och uppdatering på vad som händer i livet. Cyklade till och från stan så slog två flugor i en smäll och fick in dagens träning lite smidigt. Det är så härligt väder nu med så jag funderar på att ta en ordentlig kvällspromenad också bara för att.
