2009-07-10 (00.41)
Jag kan inte hjälpa att tårarna rinner när jag tittar på bilderna på mig och Wilma. Jag försöker låta bli, jag försöker att tänka att det var bäst så, men jag kan inte sluta saknar, längta tillbaka och vilja spola tillbaka tiden. Spola tillbaka till dom där tidiga ruskiga novembermornarna när man klev upp tidigt för att ge hästarna mat, stå och borta henne medans hon med sin lugnande malande tuggade i sig frukosten, slänga på sadeln och ge sig ut på banan i duggregn och iskall blås och känna henne under mig när hon jobbade med hela kroppen för att följa mina direktiv. Spola tillbaka tiden och få se glittret i hennes ögon när hon fick se ett hinder, när hon fick sträcka ut kroppen under mig på något fält, när vi stilla tog oss fram genom fallna löv i skogen, när hon tjurigt tvingade mig jaga runt henne i hagen innan hon gick med på att följa med in i stallet. Spola tillbaka tiden till första gången jag fick se henne, när jag fick veta att hon skulle bli min, första gången jag satte upp i sadeln och pirret jag fick i magen när jag inte visste hur hon skulle funka med någon på ryggen för första gången på 8 år. Men vissa saker vill jag helst glömma, samtalet till Kolmården då datumet bestämdes för att ta bort henne, alla gånger man behövde sticka en nål i hennes hals, sista klappen och pussen på hennes genomsvettiga och pulserande kropp, ljudet från hennes kropp när den slog i marken och att köra tillbaka med en tom transport. Tänk om hon kunde hålla sig frisk, tänk vad mycket mer vi skulle fått uppleva tillsammans. Jag fick knappt lära känna dig, med du kommer ändå alltid finnas kvar i mitt hjärta. Hoppas du sover gott hästen min <3
Kommentarer
Trackback
