2010-02-16
Tankar på långpromenaden.
VIKT. Jag har typ alltid mått dåligt över min vikt. Även om det har med så mycket annat än vilka siffror vågen visar. Har haft lite av en "våg-skräck" i nästan hela mitt liv. Men i alla fall så har jag konstaterat den senaste tiden att jag faktisk inte är så stor att jag skulle passa i programmet generation fett. Det låter kanske jättekonstigt men bara för några veckor sen så insåg jag att jag inte är så stor som jag trott att jag varit hela mitt liv. Jag har också insett varför jag trott det. När jag var liten kallades jag "pluppmagen" av min pappa och när mina bröder blev så pass gamla att det var kul att mobba sin lillasyster så hette jag sällan Maja hemma utan snarare fetto och tjockis. När jag sen började högstadiet så var det en kille som direkt tyckte att jag var ett perfekt offer att hacka på för min vikt. Detta pågick 7-8 tills jag fick nog i 9an och började träna som en galning (då menar jag typ 8-9 pass i veckan med löpning). Gick ner i vikt kan jag ju konstatera när jag ser på bilder, men kände mig ändå som ett riktigt fetto. Självkänslan var i botten tills jag flyttade till Norrköping till gymnasiet började. Då började jag komma över problemet med min vikt då ingen kommenterade att jag var stor. När jag sen i tvåan på gymnasiet träffade min nuvarande sambo så la sig kilona på magen rätt fort och där har de mer eller mindre suttit fram till nu. MEN, grejen är att jag nog faktiskt aldrig varit så tjock som jag trott när jag fått höra kommentarer om min vikt.
Sitter ändå här nu, 9 kilo från min målvikt och känner mig ändå ganska nöjd med mig själv.
Såhär "tjock" var jag i 8an då min självkänsla var som lägst. För första gången kan jag se mig själv på bilden och tänka att "visst, inte var jag pinnsmal, men jag skulle inte kalla mig själv tjock!"
... och en dagsfärsk bild på den så länge hatade kroppen.
Kommentarer
Postat av: evelina
älskade syster.. du är fin precis som du är!!!
Trackback
